torsdag 13 oktober 2016

Det ljusnar mitt i oktobermörkret

Helt plötsligt infann sig ett sug att blogga igen. Det kom från ingenstans och jag hade väl snarare tänkt att stänga den där bloggen för gott eftersom aktiviteten är i stort sett obefintlig.

 




Den begynnande våren som jag skrev om i det senaste inlägget var tuff och bloggandet kom helt av sig efter ett dödsfall i familjen. Min pappa gick bort efter en kort tids sjukdom, alldeles för tidigt och alldeles i onödan. En enkel infektion som blev till en övermäktig blodförgiftning med en mängd komplikationer. Och helt plötsligt ingen pappa mer.





Trädgården som brukar vara ett sådant stöd och ge sådan energi och lust har snarare känts som ett måste och en börda. Och ju mindre omtanke som spenderades i rabatterna under våren desto mer växte eländet igen. Och tillslut var det bara jobbigt att titta på kirskål, tistlar, kvickrot och annat rassel som tog över rabatterna.





Men de senaste helgerna har jag tagit krafttag och energin är så sakteliga på väg tillbaka. Det värsta ogräset är borta. Har kört bort stora lass av överblommat, bortklippt och bortrensat och trädgården börjar kännas lite mer luftig igen.




Och nu i löksättartider så börjar jag också så smått se fram emot nästa säsong. Jag gräver inte ned de mängder av lök som jag brukar men några nya sorters krokus blir det och ett gäng av favorittulpanerna.


'Creme de Cassis'



Något som ändå har varit tacksamt under sommaren och hösten är dahliorna. De har stått på en egen yta och trivts fint i sina korgar. Men nu börjar de verkligen sjunga på sista versen och det är väl inte mer än rätt när kalendern visar mitten av oktober. Men några stackare har jag inte haft hjärta att klippa ned än. De blommar fortfarande för fint.



'Puerto Rico'


Nästa vecka ska kylan komma och då gissar jag att frosten kommer hitta även hit ut till havet. Kanske blir det även så att med kylan håller blogglusten i sig. Det återstår att se.




Allt gott mina fina vänner!



Hälsar,

10 kommentarer:

Veronica sa...

Lilla gumman, det får ju verkligen inte stå 0 uppskattade kommentarer mer än en liten stund, för vi är många, många härute som är sååå glada om lite blogglust kommer tillbax.
Jag har själv inte bloggat mycket under sommaren då svärmor gick bort i mitten på juni och hunden i augusti. Jag kommer se tillbaka på denna sommaren 2016 som den sorgligaste ever.
Men jag känner oxå att lusten börjar komma :D

Hoppas att vi så småningom kan ta en date med pygmeerna!

Kramar i massor <3

Maribel sa...

Härliga dahlior hos dig. mina blev en liten besvikelse i år. Creme de Cassis blommade inte alls, och det var flera som inte gjorde, skall inte plantera i krukor nästa år. De blommade bättre när de stod i en rabatt.Ser att du har korgar till dina, och de är så fina.
Beklagar din förlust, hoppas du kan hitta glädjen med trädgården igen.
Kram /Marika

Anonym sa...

Det gör mig så ont att läsa om förlusten av din pappa, så fruktansvärt sorgligt att något så oskyldigt ledde till döden. Det är tufft att komma tillbaka efter något sådant, men vi är många som hoppas 'se' dig då och då här på bloggen. Hösten är på många sätt mer vilsam än våren, man gör som man vill och känner för i trädgården på ett annat sätt.
Mina dahlior åkte upp för några veckor sedan, en solig helg när jag hade både ork och tid att ta hand om dem. ;) Dina blommar så vackert och jag håller med om att det varit ett bra dahliaår.
Stor kram!
Kristina

Rost och rädisor sa...

Beklagar din pappa.
Roligt att du är tillbaka i bloggandet. Jag har saknat dig även om jag hänger med på insta.
Smått fantastistiskt att fortfarande ha fräscha dahlior och så snygga. Krukhörnan alldeles ljuvlig. Gissar att du fått vattna en hel del i sommar eller kanske du tillhör dom som fått några droppar från ovan.
Allt gott
/Anette

Anette i Torsåker sa...

Åh kära söta trädgårdsvännen där!
Förstår din saknad, såg din nära och varma relation med din pappa vid ett par tillfällen.
Minns med stor glädje det uppdukade kakbordet som det så svårt att välja från;)). Havtornskakorna inspirerades jag till att plantera några egna buskar, som än inte gett skörd men är för mig förknippade med marknaderna i Hillevik.
/Anette

HWIT BLOGG sa...

Förstår att det har varit ett jobbigt år, sorgen efter din pappa och allt...det får ta sin tid och bloggen ska vara kravlös...
Men KUL att du är tillbaka med dina underbara bilder!
Önskar dig en fin fredag...
Kram från Titti

Meta sa...

Hej.. Äntligen ett livstecken från dig jag har saknat dig så. vet ju vad du gått igenom och det är tungt och det måste få ta sin tid att komma tillbaka. Så härligt att du har hittat lite ork till bloggen, den brukar göra lite under med en när man väl kommit igång.Så fina bilder över en sommar som försvann lika plötsligt som den kom hos oss. En fin höst har det varit och fast det är lite kyligt ute så är det rätt behagligt att städa i stora rummet bland utblommade blommor och blad. Jag njuter faktiskt för en gångs skull av det.Lite vemodigt är det allt när det är slut här på kolonin och vi flyttar hem till stan. Men det brukar gå rätt fort att komma till våren igen
Ha nu en skön och bra helg i din trädgård.
Kram Meta

Inger sa...

Hej Anna-Karin, så tufft det är ibland i livet. Har förstått din situation genom FB. Själv har jag alltsedan i våras tillbringat mycket tid i din grannby men nu är det ett avslutat kapitel. Min ork med trädgård och blogg har också varit nedsatt pga tråkiga saker. Nu ser jag fram emot nästa sommar, kanske vi kan ses då. Sköt om dig.
Kram Inger

Trädgårdstid sa...

Ledsamt att höra om din pappas bortgång och jag förstår att lusten till det mesta kan försvinna då. Även i mindre betydelsefulla situationer kan trädgården plötsligt kännas mer som en börda än som den avkoppling den ska vara, och då är det ju viktigt att man följer den känslan och avstår ett tag. Hoppas att den kommande säsongen blir bättre, både trädgårdsmässigt och på alla andra plan. Roligt att du är tillbaka på bloggen i alla fall, hoppas att du återkommer då och då!
Kram Elin

Unknown sa...

Så tragiskt med din pappa! Ibland är livet alltför orättvist. Skönt att du har hittat tillbaka till bloggen igen. Jag har saknat dina fina inlägg :-) Kram Katarina